Anders Gerdmar: Guds Ord räcker. (Del 1)

Posted on

Docenten i Nya Testmentets exegetik Anders Gerdmar, som också är rektor för Skandinavisk Teologisk högskola i Uppsala, har skrivit en mycket, m y c k e t, viktig bok:Guds Ord räcker. Köp och läs den snarast.
I hans församling, Livets Ord, ställer en kvinna frågan till Anders ”måste jag vara katolik för att vara en riktig kristen?” Den frågan blir utgångspunkten för att skriva en själavårdande bok om förhållandet mellan ”evangelisk tro” och ”romersk-katolsk tro”. Boken kommer därför att peka på de skillnader som finns i teologin mellan evangelisk och romersk-katolsk tro. Likväl understryker samtidigt Gerdmar hur mycket som delas i trosuppfattningarna mellan de båda. Han betonar nämligen att vi kristna tror på ”huvudpunkterna i tron”(s 50). Tidigare i boken har han understrukit det gemensamma och primärt kristna, vi tror enligt Skriften och trosbekännelserna på:

En treenig Gud.

Jesus som Herren och Frälsaren.

Guds ord som källan till tron.

Den Helige Ande och hans verk.

Ett liv i helighet.

Att människan är skapad till Guds avbild med ett oändligt värde.

Att Jesus ska komma tillbaka för att döma himlen och jorden.(s 46)
Det vill säga: både romerska-katoliker och evangeliskt troende är kristna!
När det gäller svaret på frågan om kvinnan borde bli katolik svarar Gerdmar att det inte alls är nödvändigt, då det enda som behövs för att vara kristen är att bekänna ”Jesus som Herre”. Det finns inga kristna sammanhang som har rätten lägga något till den bekännelsen. Ingen kyrka kan säga att vi är den enda ”Sanna” kyrkan och det är genom oss frälsningen kommer.
Boken är dessutom en uppgörelse med den teologiska förändringen inom Trosrörelsen under Ekmans ledning, vilket framkommer i citatet som följer. Här tydliggör Gerdmar också problemen med olika fromhetsinriktningar när de ska samexistera. På ett annat plan har Gerdmar i sin bok en uppgörelse med den teologiska riktning som Ulf och Birgitta Ekman tagit Trosrörelsen och Livets Ords församling in i. Jag finner det nästan smärtsamt att lyssna till Gerdmars ord om denna process – och om hans eget behov av att be om förlåtelse för sitt ansvar för att denna utveckling fick äga rum:
   ”Att alla som bekänner Kristus som Herre hör till Kristi kropp har också varit självklart för mig, 

   och jag uppskattade när mitt eget sammanhang började öppna sig för andra kristna. Men att  

   vilja hamna ”mitt i kristenheten” har också sina risker och jag har varit tvungen att fundera över 

   vad den resan har betytt för mig. ”Nådemedelskristendomen” är ett paradigm, 

    ”väckelsekristendom”ett annat. Historiskt har de varit svåra att förena. Med nådemedelskristendom menar jag att man   

   ser dopet som frälsande, konfirmationen, som historiskt är som en fossil av Andedopet, får 

   sakramental betydelse. Man menar vidare att nattvarden blir den punkt där man mest

   möter Jesus, och de som är insatta som ämbetsbärare har något som de troende inte har.

   Denna kristendom krockar med väckelsekristendom. I väckelsekristendom är den personliga 

   omvändelsen avgörande, den omedelbara relationen med Fadern genom Jesus självklar, och 

   dopet en naturlig följd av omvändelse och tro, där både den som döps och Gud agerar. Också 

   det andliga livet utifrån dessa paradigm är olika. De kan förenas till en viss grad, om elden får 

   brinna och friheten i anden finns. Men när tideböner börjar ersätta den starka, fria och i 

   väckelsetradition ljudliga bönen i anden, när nattvarden präglas av ritual som blir främmande 

   element och saknar förankring i apostolisk kristendom, när den starka smörjelsen och friheten i 

   Anden ersätts av en sådan karismatik som inte ska störa de ekumeniska grannarna, är fara å

   färde. Om den starka segertid och undervisningen om tro, seger och rättfärdighet, och vilka vi är    

   i Kristus försvagas och den glada frälsningsvissheten som blivit en sådan skatt inte är lika 

   tydlig, om mäktig bön och profetisk lovsång tonas ner, om det starka Herrems ord och 

   profetsyner blir ovanliga – hur ser då framtiden ut för Kristi kropp?

   Jag kunde i min egen historia se hur det gamla paradigmet inte bara berikade, utan började 

   tränga ut det andra. Jag minns uppmuntran och samtidigt varningen från en av min församlings

   fäder Lester Sumrall: ”Så länge ni frimodigt och högljutt ropar och prisar Gud kommer han att 

   fylla alla era behov.” 

   Min andliga miljö har ändrats radikalt på femton år, och då måste jag erkänna att jag först inte   

   såg det, då förändringen varit gradvis. Ibland märker man inte förändringen förrän det är för sent.

    I efterhand ångrar jag och har fått be om förlåtelse för att jag bidragit till denna utveckling; 

   kanske jag gjorde det på grund av att det är lätt att glida tillbaka i det som är vant från ens 

   bakgrund. Men för mig var vi på en resa ut till hela Kristi kropp, inte till Rom, snarare på väg att

   närma oss våra allmänkyrkliga rötter. Att alla kristna skulle in under den romersk-katolska kyrkan   

   är och har alltid varit främmande för mig. Jag vill också be dem om förlåtelse som jag kan ha     

   påverkat att lämna friheten i Ordet och Anden.” (Sid 32-33)

 Innan jag redogör för innehållet i boken så vill jag intyga att författaren i stort verkligen har en fin, respektfull, ton i sin beskrivning av det uttryck för kristen tro som den romersk-katolska kyrkan ger. 

Gerdmar ger exempel på avgörande intryck av hjärtats enkla kärlek till Jesus som han mött och berikats av hos katolska trossyskon. Läsaren får också samma goda intryck genom Gerdmars finstämda sätt att beskriva den andra sidan. Bengt Malmgren, som är en ledargestalt inom katolskt-karismatiska förnyelsen, intygar detsamma i sin läsning av Gerdmars bok – se hans anmälan på hans blogg ”Anders Gerdmar har inte skrivit en antikatolsk bok”.

 Likväl förstår nog alla som läser denna bok att det kan vara svårt för en romerskt-katolskt troende att läsa det och inte uppfatta att gamla stridspositioner mellan protestanter och katoliker dammas av ännu en gång. Det är väl det Ulf Ekman menar i sin kommentar i Dagen på Gerdmars bok:

”Boken vrider klockan tillbaka” (Dagen 19/8).
Gerdmar vill dock inte uppfattas så, det är tydligt.

 Samtidigt så kanske det inte går att undvika, av skäl som kommer att framgå längre fram.
 Ytterligare en aspekt på Gerdmars bok är förstås att Ulf och Birgitta Ekman nyligen konverterat till Romersk-Katolska Kyrkan och gjorde det som ledare för Livets Ord(=emeriti), Trosrörelsen och det ledarskap där Gerdmar samtidigt varit en del som ansvarig för den teologiska utbildningen. Jag kan ju ha fel, men läser Gerdmars bok som ”en hand” som nu pekar ut riktningen Livets Ord och Trosrörelsen bör gå just nu.

Och det är långt, menar Gerdmar, från den utveckling Ekmans valt att gå.
(Forts följer)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s