Anders Gerdmar: Guds Ord räcker, del 2

Publicerat den

Gerdmars bok tar upp de svåra teologiska frågorna som en evangelisk kristen har med romersk-katolsk teologi. Han hämtar sin beskrivning av katolsk tro från den Katolska Kyrkans Katekes (=KKK; utgiven på Bokförlaget Catholica 1996). Den är ett officiellt dokument för Katolska Kyrkans lära. Romersk-katolska kyrkan anser sig ha en Gudsgiven auktoritet att fastställa kristen tro. Denna auktoritet gavs, menar RKK(=Romersk-Katolska Kyrkan) till aposteln Petrus och från honom går en ”Apostolisk succession” genom historien – genom handpåläggning vid biskopsvigningar – som ger biskopen av Rom den yttersta läroauktoriteten samt ”nycklamakten” , dvs.att förlåta människor deras synder eller binda dem i deras synd. När påven talar ”ex cathedra” talar han till kristenheten och kan då definiera troslära. RKK anger tre storheter för att definiera vad en kristne tror.
Dels SKRIFTEN , Bibeln, som består av de GTs och NTs 66 böcker, dessutom finns deuterokanoniska böcker 7 st bl.a. Mackabeerböckerna.
Dels TRADITIONEN dvs vad som Kyrkan ”av alla troende, överallt och alltid”har trott. Denna princip innehåller ett element av utveckling allt eftersom den Helige Ande leder kyrkan till ”hela sanningen”, enligt Jesu löfte.
Slutligen LÄROAUKTORITETEN hos Kyrkan, dvs Påven och biskopskollegiet. Alla tre ingår i hur en katolskt troende definierar vad som kan avgöra vad som är Guds uppenbarelse och tro. Kyrkan står alltså inte, som i protestantiska kyrkor, enbart under Ordet i Skriften och är bunden till den. Nej, i romersk-katolsk tro är det så att alla tre måste höras och den troende tror det Kyrkan lär.
Gerdmars skiss för att tydliggöra detta ser ut så här:
SKRIFTEN + TRADITIONEN + LÄROÄMBETE
En evangelisk kristen, menar Gerdmar, har bara BIBELN som enda rättesnöre. Den reformatoriska principen är ”Sola Scriptura” dvs enbart Skriften som grunden för kunskap om Gud och moralisk vägledning. Kyrkan kommer förstås att utveckla traditioner på gott och ont, men de står u n d e r Bibelordet och ska prövas av det. I dessa tider kan det vara på sin plats att påminna om det som i vissa kretsar beskrivs som kyrkans uppgift att ”ständigt reformeras” (Semper reformanda) är den egentliga reformatoriska principen – vilken ju öppnar för att också sätta sig emot det direkta bibelordet om man finner något att reformera – detta skulle a l d r i g Luther, Calvin eller någon annan av reformatorerna hållit med om! De hävdade Ordets suveräna roll att döma och bedöma kyrkan. Därigenom kunde en ständig reformation ske, nämligen när Anden talade genom Guds Ord , lyssnade de pånyttfödda kristna och omvände sig. Tanken att t.ex. politiskt korrekta uppfattningar skulle styra kyrkan utifrån en gudsförnekande kultur var fullständigt otänkbar för dem.
Så ”tradition” och ”läroämbete” som läroämbete har sin plats också i en evangelisk kyrka. Det håller nog Gerdmar med om, men enbart under Bibelordets vittnesbörd. Tradition och läroämbete kan nämligen korrumperas, men det kan aldrig Ordets bokstav och mening!
Gerdmars skiss:
                   SKRIFTEN
                          / \
TRADITION och LÄROÄMBETE (dvs.” efterapostolisk”)
Romersk-katolsk skriftsyn är alltså, menar Gerdmar, byggd på felaktig grund. Den öppnar för två andra likvärdiga storheter som faktiskt kommer att styra kyrkans förståelse av Ordet, och omöjliggör för det att utöva sin reformerande funktion.
Guds Ord i Bibeln enbart är vägen framåt, menar Gerdmar. Sedan kan tradition som t.ex. fornkyrkans skrifter vara till stor glädje, men också leda till direkta ”tokigheter” om man tar dem som Guds Ord.
Ett exempel på hur fel det kan bli, menar Gerdmar, är när KKK talar om att vi kan be för de döda i skärselden och hänvisar det bruket till Mackabeerböckerna (2 Mack.12:45b) genom att säga att detta är Herrens Ord. Därmed görs de till Guds Ord i samma mening som alla andra böcker i Skriften (= de 66 skrifterna som alla troende, överallt och alltid trott vara Guds Ord). Detta håller inte. De sju böcker som romersk- katolska kyrkan också läser som Guds Ord är inte erkända av vare sig judisk kanon eller t.ex. evangeliska troende.
Genom dessa frågor kommer Gerdmar också in på ett annat fundamentalt område. Vem avgör vad som är Guds Ord. Är det kyrkan som genom sina biskopar identifierar det? Gerdmar svarar nej. Han menar att redan vid 100 talet var det självevident att de flesta av skrifterna som lästes i gudstjänsterna i församlingarna var inte bara goda böcker utan verkligen Guds Ord, på samma sätt som de 39 böckerna i GT var det. Alltså: Gud själv hade gjort det så, att Bibelns 66 böcker är Guds Ord för att de är det. Det är självevident och sedan blev det den apostoliska kyrkans liv som visade att det var så. Guds Ord är helt enkelt Guds Ord för att det är det. När det så småningom kom listor över vilka böcker som är kanoniska bekräftade de vad alla sedan länge visste: bibelns 66 böcker är Guds Ord genom profeters och apostlars lära och liv, alla överallt läste dem och trodde vad de sa och alltid hade det varit så. De få böcker som diskuterades blev också accepterade under resans gång.
Romersk-katolskt troende har fått lära sig att Kyrkan har haft ansvaret att vid kyrkomöten bekräfta Skriftens auktoritet och omfång, lärofrågor och ämbetsfrågor etc. och att det är där besluten skett.
Gerdmar menar att detta är ett felaktigt sätt att uppfatta saken. Gud hade redan långt tidigare avgjort saken, nu skulle Kyrkan bejaka och undervisa Guds beslut.
Håkan Sunnliden har i några bloggar kommenterat Anders Gerdmars bok och utgått från denna grundläggande fråga: ”vilket förhållande har Skriften till kyrkans tradition”? Dessa bloggar hittar du på hakansunnliden.blogspot.se. (Han kallar dem ”Guds Ord räcker”, ”Mer om Anders Gerdmars bok” samt ”Bibeln och traditionerna”.)
I en av bloggarna summerar Håkan sin syn på förhållandet Skrift – Bekännelsen – Traditionen – Ämbete:
”Kanske är det på sin plats att rangordna. Först kommer Bibeln som är Guds Ord.

Sedan kommer Bekännelsen som tolkar Bibeln, först därefter

talar Traditionen och slutligen Ämbetet. Det kan jag tro, men inte spela ut dem mot varandra.”
Håkan pekar här på det som möjligen kommer i skymundan i Gerdmars resonemang om förhållandet Skrift och Tradition. För Gerdmar är det fundamentalt att föra kyrkan tillbaka till platsen där vi alla står under Ordet, Skriften, som absolut auktoritet och domare också över kyrkan.
Vad som skulle behövas nu är att Anders Gerdmar skriver en bok till om h u r förhållandet Skrift – Bekännelse – Traditionerna – Läroämbete ska se ut för framtidens kristenhet.

Håkan Sunnliden visar själv på hur det förhållandet skulle kunna beskrivas. 
Själv menar jag också att schemat bör se ut så här:
1. Skriftens primat – överhöghet; uppenbarar Guds goda handlingar med sitt folk men framför allt Guds Ord till oss med uppenbarelse om hurdan Gud är: Fader, Son och Ande. 
2. Bekännelserna som förenar alla troende, överallt och alltid – om man inte kan instämma i de tre stora trosbekännelserna i sin bokstavliga lydelse, så är det frågan om man är kristen.
3. Traditionerna är en tolkningsram för vad den ”katolska”, dvs allmänna kyrkan i det som alla överallt och alltid trott. Det som man inte trott då tror vi inte heller nu, eller tvärtom. Vi kan inte

reformera trosinnehållet idag till att formulera något som fornkyrkan inte trodde. Här blir

traditionerna oss till hjälp.
4. Under dessa tre kommer läroämbetet som alla ”episkopos” har att förvalta. Tron är inte någon

demokratisk uppgift att mejsla ut utan är given genom punkterna 1-3 ovan. Episkopos roll är att

förkunna detta, utan att lägga något till eller dra något från. Uppenbart finns också en dimension 

av att Guds Ande förnyar kunskap och liv som kan gå förlorad; t.ex. Luthers nyupptäckt av 

Rättfärdiggörelse genom tro; samt Andedopet/andeuppfyllesen som förnyades i Pingströrelsen och idag omfattar över sexhundra miljoner kristna i alla kyrkor. Gud väljer ibland att använda enskilda icke-episkopos som förmedlare av kristen förnyelse och reformation. Dessa personer är då exempel på ”Episkopos” i kyrkan utan strukturell roll, dessutom finns tjänster enligt Efes. 4:11 som också ingår i begreppet ”episkopos”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s