Anders Gerdmar: Guds Ord räcker, del 3

Posted on

Anders Gerdmar fortsätter att gå igenom konsekvenserna av vad som händer om Skriften och Traditionen i RKK uppfattas likvärdiga i teologisk tyngd när det gäller att formulera kristen tro.
Man tänker sig förstås att Skriften är Guds Ord, men också att Bibelns uppenbarelse är att likna vid ”frön”. Dessa frön har genom Andens verk vuxit och blivit traditionen. Dvs alla träd och buskar som fröna givit upphov till har sina rötter i bibelord – om än enbart antydande olika sanningar – och har därifrån genom kyrkans tro och liv vuxit till och blivit traditionens kompletterande teologi. Därför råder ingen motsats mellan Skriften och Traditionen. De har båda fötts under Andens ledning. Den instans som kan avgöra vad som är rätt lära och liv är Kyrkans Ämbete, dvs läroämbetet givit till Petrus och hans efterföljare som biskopar. De bevarar och definierar läran. Påven har här en alldeles speciell funktion som Petri direkta efterträdare.
Det är uppenbart att denna syn k a n leda fel. Det Gerdmar pekar på är när Skriften jämställs med Tradition och Ämbete. Då kan läror, dogmer, formas som är direkt felaktiga. Det är enbart Skriften som är 100% tillförlitlig som Guds Ord och därmed en domare över kristenheten.
Tradition och Ämbete kan förstås fungera väl, men b a r a stående under Skriftens och Andens prövning. Det som är sann kristen tro finns formulerad i Skriften.
Här lyfter jag fram några exempel som Gerdmar visar på när han tydliggör vad som är teologiska problem för evangeliska kristna, dvs när frön blivit till träd utanför Skriftens undervisning.
Gerdmar lyfter först fram läroämbetet dvs påvens roll som yttersta auktoritet i lärofrågor.
Det är han helt enkelt inte, säger Gerdmar. Han må vara biskop av Rom och ”Primus inter
pares” (främst bland jämlikar), men inte ställd över de andra biskoparna.
Därmed följer att påvens kyrka, den romerskt-katolska kyrkan i n t e är den enda rätta kyrkan. Tanken att vara det enda Sanna uttrycket för den kristna kyrkan uttalas delvis av romersk-katolska kyrkan, samtidigt som den å andra sidan tydligt markerar att andra kristna verkligen är kristna.
Dock med en uttalad tanke att alla en dag kommer in under påven och RKK, i KKK hittar Gerdmar följande besked om Den romersk-katolska kyrkans beskrivning av sig själv:
”Det är Kristi enda kyrka…Efter sin uppståndelse överlämnade vår Frälsare henne åt Petrus så
att han skulle vara hennes herde…Detta kyrkosamfund har formats och organiserats i världen
som ett samfund, förverkligas i den katolska kyrkan (subsistir in (här har den officiella
översättningen från 1970:”har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan”förf kommentar)),
som styrs av Petrus efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom.”s 89
Ett avgörande problem med texten är bl.a. tanken att ”Kristi enda kyrka….överlämnade vår Frälsare åt Petrus….som styrs av Petrus efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom”. Jag tror att de flesta troende kristna har respekt för påven och hans viktiga arbete i världen. Vår nuvarande påve gör vad jag kan förstå en mycket betydelsefull insats. Dessutom är påven ett språkrör för kristen tro rakt in i världspolitiken och för den moral som så väl behöver levas och förkunnas. Påven är alltså en av världsledarna. Likafullt ger detta inte påven en avgörande roll när det gäller att fastställa tron. Tvärtom är det viktigt att komma ihåg att Skriften är given till varje individ, varje familj, varje husförsamling och kyrka i världen att läsas och tros under Andens ledning. Till hjälp har Herren Jesus givit lärare (Efes 4:11) i kyrkan att rätt utlägga Skriften. Vi ska lyssna på dessa lärare och episkopos, men aldrig glömma att när vi prövar deras undervisning, är kriteriet om deras undervisning stämmer med hela Skriftens vittnesbörd.
Gerdmar fortsätter med att citera Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken:
”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del
av nådemedlen i deras fullhet.Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet,
vilket Petrus förestår,har anförtrotts alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi
Kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till
fullo (KKK 816).” S 89-90.
RKKs tanke om att endast i katolska kyrkan kan man få ”del av nådemedlen i deras fullhet” är också märklig. Hur skulle det kunna vara så? Överallt där två eller tre är samlade i Jesu namn, lovar Jesus själv att vara närvarande. Han delar bröd och vin med dem, Han döper i Helig Ande och talar genom sitt ord, Bibeln, och sin Ande. Om det sker i en katolsk kultur eller en protestantisk är faktiskt inte det viktiga. Det avgörande är om Herren Jesus är närvarande. A n d e n är det viktiga elementet.
Gerdmar visar tydligt hur alla som ”bekänner Kristus är fullvärdiga medlemmar i Kristi kyrka”, dvs. den ”Kristi kropp som Jesus grundade och som har förgreningar i alla samfund”, s 94.
Denna kyrka är ”apostolisk” genom att den har sina rötter i första århundradets apostlar, s 95.
Gerdmar avvisar romersk-katolska kyrkans anspråk. Den som tror på Jesus Kristus är en kristen, han/hon tillhör den universella kyrkan (där förvisso RKK är en del, tillsammans med alla andra troende kristna). En evangelisk kristen omsluter alla som tror på Jesus Kristus som Herre och Frälsare som syskon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s