Anders Gerdmar: Guds Ord räcker, del 5

Posted on

Anders Gerdmar: Guds Ord räcker, del 5
I exemplifieringen av när RKK valt att låta teologin växa sig alldeles för vild, fortsätter Anders Gerdmar med två utomordentligt viktiga exempel: transsubstansiationsläran och Marias roll i kyrkans tro.
Dessa två representerar två av de trossatser som evangeliskt troende kristna har kritiserat och tagit avstånd ifrån under många hundra år. Argumentet från evangelikalt håll är detsamma som Anders Gerdmar hänvisat ofta till i sin bok: denna teologi finns inte i Skriften, Bibeln, utan har vuxit fram i traditionen och hur man ser på läran om ämbetet. I ett samtal om Gerdmars bok jag hade med en vän häromdagen, kommenterade min vän att Anders kunde ha ägnat mer utrymme åt att positivt beskriva den evangeliska positionen. Som boken nu är disponerad, ligger en stor del av utrymmet på redovisningen av RKKs tro och hur de kunnat hamna där de är. Jag tror den ”kritiken” stämmer, men frågar mig samtidigt hur det skulle kunna vara annorlunda ,då den evangeliskt troende i n t e har några motsvarigheter i sin teologi. Vi tror t.ex. inte på skärselden, punkt. Alltså behövs ingen annorlunda teologi. Denna reflektion gäller dock inte i dessa två trosuppfattningar som vi här och i nästa blogg ska belysa.
Vi nämnde i föregående blogg (del 4) att det ”eukaristiska offret” står i förgrunden i förmedlandet av förlåtelsen, men också i förbönen för de döda i skärselden. Det blir alltså viktigt för den evangeliskt troende att försöka förstå hur transsubstansiationsläran
vuxit fram och hur den idag formuleras. Anders Gerdmar undervisar tydligt hur RKKs lära ser ut, men också den position han själv valt: det som teologer kallar ”realpresens”. Gerdmar är född och fostrad i en högkyrklig luthersk miljö där Jesu ord: ”detta ä r min kropp/mitt blod” är avgörande. Det är inte för en lutherskt troende viktigt att veta hur elementen i nattvarden blir Jesu kropp och blod, annat än att det ä r det! Jesus har ju själv sagt att det ä r Hans kropp och blod. Berömda är Martin Luthers ord i debatten om nattvarden med reformerta kyrkoledare: när Jesus säger att detta ä r Hans kropp och blod så är det det. Latinet är ”hoc est corpus meum” (detta är min kropp). Jesus skulle inte sagt ”detta ä r” om det inte varit så. Hur det går till blir då inte lika viktigt. Det ä r Jesu kropp och blod, ”i, med och under” elementen. Instiftelseorden betonar att detta är en helig handling, dvs sakrament, instiftat av Jesus själv. Gerdmar tror att brödet och vinet ä r Jesu Kristi kropp och blod. Men enbart i kraft av Jesu Ord, dvs Guds Ord. Här hänvisar Gerdmar till 1 Kor 10:16: vi ”verkligen blir delaktiga” av hans kropp och blod (s 151). En annan bibeltext han citerar är urkyrkans vana att samlas kring nattvarden i Apg 2:42. Det grekiska ordet ”koinonia” används i 1 Kor 10:16. Det betyder ”total gemenskap” med Jesus. Men, som Gerdmar säger, ”Paulus reder inte ut hur detta sker. Mitt eget val är att inte spekulera i hur detta sker, med tro det Ordet säger: att det är en delaktighet.” (S 162)
Viktigt att notera är också att Gerdmar uttrycker sin längtan efter att allt Guds folk en dag ska kunna fira Herrens måltid tillsammans. Tyvärr, tillägger han, är det en lång väg dit.
(Martin Luther själv svarade indirekt på frågan om hur Jesus som nu efter himmelsfärden är i himlen kan vara i nattvarden. Han gör det genom att tala om Jesu ”ubiquitet” dvs allestädesnärvaro. Det är förstås sant att Jesus nu sitter på Faderns högra sida, men också sant att Jesu mänskliga natur är närvarande överallt. (Wayne Grudem: Systematic Theology s 994))
Dopet är det andra sakramentet luthersk tradition erkänner, därutöver erkänns oftast inte fler heliga handlingar.
RKK har en annan vinkling, för dem är det så att den apostoliska successionen ger auktoritet. Till exempel att förmedla nådemedlen genom den till Petrus givna auktoriteten att lösa och binda. Så när en präst, biskop eller påven själv uttalar orden från Jesu sista måltid sker något avgörande, en ”förvandling” äger rum. 1215 beslutade konciliet i Lateranen att detta är den romersk-katolska kyrkans tro.
Elementen förvandlas så att brödet b l i r Kristi kropp och vinet b l i r Kristi blod. Detta tror alla katoliker och utan den tron är man inte välkommen att dela nattvarden. En detalj till som är viktig för att förstå våra syskon i RKK: för att prästen ska kunna uttala orden behöver han avskiljas genom apostolisk succession. När biskopen lägger händerna på honom sker ett under, prästen får
del av nådemedlet ”character indelebilis” dvs får en ”oförstörbar karaktär”. Här bör man förstå det som en nådegåva, dvs mer av Guds Ande än andra troende. Det är med denna förändrade karaktär som prästen kan utföra sakramentsförvaltningen (läs gärna Wikipedias artikel om
”Sakramental karaktär” där tanken beskrivs).
I RKK talar man om ”Mässoffret” eller som nämnts ovan det ”eukaristiska offret”. När Gerdmar referera romersk-katolsk teologi kommer han förstås in på detta:
”När man firar mässan, som är det vanligaste namnet på nattvardsgudstjänsten, menar man att
Kristi offer på Golgata äger rum igen: ”han offras här på ett oblodigt sätt”. Nattvarden får genom
detta en oerhört viktig roll i sonandet av synd: ”Mässoffret har (därför) sonande karaktär…och
det sker genom prästernas tjänst. Man ser alltså nattvarden som ett offer som både skett men
nu också sker framför våra ögon i gudstjänsten.” (S 153-154)
Hur kan detsamma ske i nuet i Mässoffret som skedde när Jesus dog och uppstod en gång för alla?
KKK 1367 säger:
”Kristi offer och mässoffret är ett enda offer: ”Det är ett och samma offer, det är samme Kristus
som frambär sig själv genom prästernas tjänst – han som frambär sig själv på korset. Endast
sättet att offra är annorlunda”: ”En och samme Kristus som på korset frambar sitt blodiga offer
är verkligen närvarande i det gudomliga offer som äger rum i mässan. Han offras här på ett
Oblodigt sätt. Därför har mässoffret verkligen sonande karaktär.”
Här framkommer olikheten till evangelisk tro kanske mest. För RKK är eukaristin/nattvarden det centrala där den troende möter Gud särskilt.. De möter Guds nåd genom kyrkans ämbete – som är nödvändigt för att förvandlingen ska kunna ske. Gud har anförtrott ämbetet till Petrus och hans kyrka. Där möter den romerskt-katolskt troende den Levande Guden i nådemedlen.
Så är det inte för den lutherskt eller reformert troende.
Avslutningsvis: till denna tro kommer en avancerad filosofisk idé om hur elementen under bröd och vin samtidigt kan vara verkligt kött och blod. Här menar man att brödet är bröd och vinet vin, men samtidigt är det för tron verkligen Jesu kropp och Jesu blod. Tanken är att för Gud är allt ett n u, således kan offret på Golgata vara närvarande i mässan.
Det är Guds eviga nu och inget problem, annat än för vår tidsuppfattning – inte för tron.

En tredje variant av nattvardstron är den reformerta traditionen som betonar Jesu löfte om att vara närvarande utan att någon förvandling av elementen sker. Teologerna kalkar det ”symbolisk” syn.
Calvin och Zwingli lägger inte betoningen i på någon förvandling av nattvardselementen. Snarare säger de att elementen symboliserar det verkliga: att Jesus själv är personligen närvarande. Sättet han är närvarande beskrivs som andligen närvarande. I Matt 18:20 säger ju Jesus
”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland er”.
Som han är speciellt närvarande när vi tillber, så är han speciellt närvarande när vi bryter brödet och dricker av vinet.
Korintherbrevets ord om att noga låta bli att äta och dricka som vid en vanlig måltid utan istället observera att detta är en annan sorts måltid är något alla tre stora tolkningstraditioner menar sig alla tre tolkningstraditionerna hålla fast vid – se 1 Kor 11:20-34.

Avslutande personlig reflektion:
Det som förenar alla kristna oavsett vilken kultur och tradition vi har fostrats i, är att vi delar nattvarden och vet att Jesus lovat att vara närvarande i den måltiden. Hans Ande är där när vi med våra trossykon i församling och kyrka äter och dricker hans bröd och vin. Några tror att brödet och vinet är förvandlade, när den därtill avskilde prästen läser instiftelseorden, till Jesu verkliga kropp och bröd. Andra tror att Jesu ord om att brödet och vinet är hans kropp och blod innebär att nattvarden genom Bibelordets auktoritet är i,med och under elementen och mottages till liv och salighet.

Åter andra tror att Jesus genom Anden är alltid närvarande i vardagsliv och förstås i nattvarden, men elementen förvandlas inte vare sig bokstavligt eller genom tron.
Här finns dock, menar jag, en gemensam stark utgångspunkt för oss alla troende! Vi tror ju alla att Jesus är närvarande när vi firar Herrens måltid. Vi förväntar oss alla att denna måltid inte bara är

”en åminnelse” av vad som hände när Jesus försonade oss med Gud genom sin död och uppståndelse, utan att den är en dels en gemenskapsmåltid – en förbundsmåltid – nu och dels en måltid som förenar oss alla inför den framtid som är Lammets måltid, bröllopsmåltid den dag då

Herren Jesus förenas med sin Brud, Kyrkan=Församlingen. Där kommer alla kristna att vara med, oavsett om vi tyckt lika om nattvarden här och nu! Det kommer att bli fest! Halleluja!

Detta borde kunna vara en god utgångspunkt där alla borden kunna vara med, och kanske så småningom låta den egna tolkningstraditionens kompletterande insikter berika de andra.
Nattvarden är viktig för oss alla, och den får inte åtskilja oss. Tvärtom är vi förpliktade att be om den enhet då vi alla tillsammans kan äta och dricka i medvetande om att Gud: Fader, Jesus och Anden är mitt ibland oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s